The hardest part

Det är konstigt dehär med känslor. Joo nu kommer flesta av er antagligen att tänka att Gud ett till töntigt känsloinlägg. Men jag skaffade bloggen för att skriva av mig, och då ska jag fan också göra det.

Jag är själv en jättekänslosam typ. Kanske inte nödvändigtvis utåt men jag är i alla fall sån, det vet jag själv. Hit räknas ju också med kort stubin, blir lätt arg osv. Detta har ju antagligen en del att göra med att man faktiskt är mitt i tonåren men ändå.

Jag har som tur ganska lätt att prata om att jag är på dåligt humör. Till vissa personer då dvs. Och bloggen också verkar det som. Jag är också ganska överkänslig, vilket jag t.o.m själv tycker är ganska löjligt. Saker någon sagt eller som hänt stannar i mitt minne längre än de borde. Det stör mig själv och mitt eget liv mest av alla så på det sättet är det ingen bra grej.

Idag också blev en kompis just lite irriterad på mig av en superminimal grej. Men nu kommer jag att spendera en vääääldigt lång tid vaktande mig själv för att inte säga samma sak igen, eller göra honom det minsta arg ens. Löjligt jag vet. Men så kommer det vara.

Jag som alltid säger att man ska vara sig själv och öppen och allt sånt skit, men så går jag fan själv omkring och tassar på tårna. Practise what you preach säger dom. Njäh kanske nåt att tänka på.