What if you're making me all that I was meant to be

Nu under påsklovet fattar jag verkligen hurdan ångest jag har över att högstadiet verkligen är slut om bara 37(?) skoldagar. Fan vad jag kommer sakna det. Visserligen borde man ju tänka på att livet ju faktiskt fortsätter, haha, har bara levt en bråkdel av livet liksom. Men det kommer ändå kännas jäkligt tomt. Jag kommer säkert att sitta och börja gråta varje dag under en tid:D. Känns så töntigt att tänka så, men vet ju att det kommer att vara så. Pojkarna retar alltid mig i skolan, typ "37 dagar så syns vi aldrig mer!!!". Jag vet ju att dom inte menar det precis, men hur kan dom veta? Hur vet man att man verkligen kommer att hålla kontakten? Känns lite hemskt/elakt att säga att jag faktiskt inte är alls säker på den saken. Och fast man håller kontakten med dom viktigaste är det ändå en massa människor man kommer att lämna bakom sig. Sjukt. Haha nu ska jag inte deprimera er nåt mer, ha en bra dag, gå fast och äta ett påskägg nu och piggna!:) Det borde jag göra i alla fall...

♡♡♡